För fleeera månader sedan började jag med ”Projekt:Mantel”. En virkad sjal i ”mantelmodell” var vad jag tänkte mig. Jag siktade högt och tänkte att jag skulle lyckas skriva ned ett mönster på min mantel som jag kunde dela med mig av.
Jag virkade och virkade men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter ett tag kände jag att mitt val av garn inte var rätt men jag fortsatte virka ändå, jag hade ju kommit så långt. Efter ytterligare flera timmars virkning inser jag att jag räknat fel på maskorna och ena sidan har blivit sned. Virkningen fick sedan ligga i fleeera månader och mitt dåliga samvete växte i takt med att tiden gick.
Till slut bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag hade ingen lust att fortsätta på mantel alls så jag rev upp alltihopa! I bland blir det inte som man tänkt sig och inget blir bättre av att man stoppar huvudet i sanden och fortsätter. Det var till och med befriande att få riva upp hela skiten.
Jag har inte helt gett upp tanken på att virka en mantel, jag måste bara slicka såren efter det här nederlaget och försöka hitta tillbaka till virklusten som jag förlorat någonstans efter vägen.